19:13:00
En krokig väg att gå
Det här med att vara arbetslös har sina sidor.
Ena sekunder känns det skönt att jag äntligen tagit tag i mig själv. Tvingar mig själv att bromsa och känna efter. Till och med lite roligt att jag gett mig själv en chans att börja om. Andra sekunden så känns det jätte konstigt och jag frågar mig själv vad som är felet på mig. Varför har jag tappat glöden helt (nästan i alla fall). Varför är jag itne karriärshungrig mer.
Samtidigt vill man vara på topp för att kunna presentera sig själv när man söker jobb.
Bild från gårdagens underbara promenad!
Idag körde jag in till stan för att gå på lunchdate med Lars. Jag tycker att det är jobbigt att åka iväg. Men inser att jag måste tvinga iväg ig själv för att inte helt plötsligt inte vilja gå ut alls.
En skrämmande sak hände. Fråga mig inte varför!
Bild från gårdagen promenad!
När vi sitter där och äter så ser jag mig om. Ser alla människor mitt i livet. Alla ser ut att trivas och veta vart livet är på väg med dem. Hur många glada, aktiva anskiten som helst fanns där. Mitt i sina samtal med kollegor och vänner, skyndande för att få i sig sin lunch och fortsätta dagen. Jag fick en gråtklump i halsen som som jag fick använda mycket energi till att dämpa. Lars såg på mig att något var fel men det var svårt att svara för jag kände att om jag öppnar munnen utan att ha full koll så kommer jag att av helt oförklarig anledning börja storgråta. Det var bara att börja tänka på att andast, andast lugnt och fint.
Herre gu, vad har hänt med mig??? Panikångest attack (miniformat) mitt i lunchen.
/ M