mariajr

2016-10-29
13:54:58

AW

Igår var jag på after work!
rätt mysigt och inte alls som jag oroat mig för. Bekyrade mig för att det skulle bli massor med frågor och att jag inte skulle kunna hålla tårarna borta. Men det gick bra. Inga tårar, god mat och trevligt. Känslan att av de förstår min situation och det kommer bli bra.
Det är med blandade känslor jag får inse att jag inte är oumbärlig och att företaget inte står och faller med mig. Klart jag förstått det men ändå. En skönt känsla. Samtidigt känner jag att det kommer att ta ett tag innan jag kan komma tillbaka och INTE falla tillbaka i samma spår. Men det beslutet har jag lämnat ifrån mig till mer kvalifiserad personal.
Idag är det soligt och fint, men kallt. Jag hjälper Lars med lusthuset.
 
 
/ M
 
2016-10-27
09:36:00

Stress

  
Man lär sig hela livet säg det. Man vet aldrig vad som väntar. Det kan jag skriva under på!
 
För ett halv år sedan var jag helt övertygad om att mitt äktenskap var tryggt. Min man tryggheten i min tillvaror. Om jag visst något så var det att han aldrig skulle vilja lämna mig. 
Det tror jag att jag vet idag också men den bilden har fått sig en rejäl törn. Tilliten är skadad.
 
Jag vet att jag varit stressad och under en lång tid påverkats av den stressen. Både fysiskt och mentalt. "Gamla Maria" den jag identifierar mig med är borta. Men bilden av att jag fixar det bara jag biter ihop har stått pall. Jag har sett förbi familjs, vänner och kollegors varnande kommentarer.
Beslutet kom inte från mig. Utan en auktoritär läkare som talade om att så här blir det. Själv kommer jag tydligen att köra till det kraschar säger han!
Nu sitter jag här hemma med en två dagar gammal långtidssjukskrivning. Vet inte om jag ska skratt eller gråta.
De säger att jag fört ska börja acceptera....sen kan jag börja vila och slappna av!
OK!
 
M